I samband med höstbudgeten släpper regeringen sitt stora reformpaket för den kraftigt försvagade svenska ekonomin. Problemet är bara att åtgärderna saknar både nyhetsvärde och viktiga ingredienser för att lindra svackan. Uppenbarligen är det de katastrofala opinionssiffrorna som målat in Borg och Reinfeldt i det gamla hederliga, tryggt borgerliga, skattesänkarhörnet.Borgs skattesänkningar är inte bara politiskt tveksamma, utan riskerar även att bli helt verkningslösa. I sin iver att sätta ett moderat signum på budgeten har Borg verkligen övertrumfat sig själv. Det ekonomiska recept som föreslås är inte bara magert och reaktivt; det är inte lite utdaterat. Paketet kan bäst sammanfattas som det knasliberal ekonomisk teori från Ronnies dagar som dammats av och presenteras som ny. För ett parti som av sig själva – och borgerliga ledarskribenter – beskrivs som förnyat är det förvånansvärt lite innehåll som faktiskt kan kopplas till någon form av förnyelseprocess.
Den ekonomiska modell som regeringen tillämpar, trickle down economics, fungerade inte för tjugofem år sedan och kommer knappast fungera bättre i dag. Bush har försökt i USA de senaste åtta åren. Resultatet talar för sig självt. Däremot är mekanismerna bakom modellen överlägsna på att allokera stora ekonomiska resurser till en mycket liten del av samhället. Men det kanske är det som är hela grejen.
Redan strax innan sommaren presenterade Konjunkturinstitutet, KI , siffror som visade på en minskad aggregerad – total – konsumtion samtidigt som allt fler sparar allt mer. Trenden kommer med största sannolikhet att accelerera under hösten. Jag är tveksam till att ett så pass starkt konsumtionsmönster ska kunna vändas med framstressade och desperata skattesänkningar. Borg har satsat allt på ett kort.
Eftersom sänkningarna riktas till höginkomsttagargrupper – med generösa marginaler i hushållsbudgeten i utgångsläget – kommer förändringen sannolikt inte ge någon nämnvärd uteffekt i konsumtionen. Den marginella benägenheten att konsumera ytterligare är helt enkelt för liten, och incitamenten till lyxkonsumtion framför sparande för små. Hur snyggt det än må vara med Carl Larsson-målningar i våningen.
Som jag har skrivit om skrivit om tidigare är det de ekonomiskt svagaste grupperna som mest behöver större svängrum för konsumtion. Både för att göra vardagen lite enklare för familjer som lever under tuffa förhållanden och för att stimulera ekonomin. I dag går Wanja Lundby-Wedin ut med kritik som vilar på samma principiella grunder. Dessutom tenderar förändringar inom låginkomsttagarsegmentet att ge större utslag. Den enkla förklaringen är att konsumtionsinriktade åtgärder skapar möjligheter för familjer att återigen kunna köpa basvaror – som det logiska hushållet tvingas snåla med under lågkonjunktur – framför för att skära ner på all konsumtion.
Däremot visar historien att renodlade sänkningar i skatt sällan ger önskat utslag. I stället sparar hushållen och lämnar konsumtionen oförändrad. Eller konsumerar mindre för att sänkningen är temporär.
Här är några saker som jag tror är kritiska för att kunna mjuklanda lågkonjunkturen:
- Fokusera på konsumtionen. Höj den från botten och upp. Och inte tvärtom.
- Använd rena handouts för att hålla konsumtionsnivån uppe.
- Prioritera i statsbudgeten. Alla kan inte få mer i dåliga tider.
En lyckad mellanväg kan faktiskt lyckas åstadkomma det bästa av båda världar; en rättvisare fördelning av resurser – och bördor – och en verklighetsinriktad ekonomisk politik. Som det är nu lyckas Borg inte med någonting alls.
Andra om höstbudgeten: Annika Andersson, Jonas Morian, Kristian Krassman, AiP, SvD, SvD igen, ArvidFalk, LO-tidningen
Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Anders Borg, Höstbudgeten, Budget, Skatt, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Moderaterna, Socialdemokraterna, Nationalekonomi, Inflation, Konsumtion
