Med en månad kvar till valet talar just nu tre saker för att Obama tar hem det till slut.

1. Debatten på Ole Miss gick bra för Barack Obama. Riktigt bra. Här sumpade John McCain sin enda riktiga chans att vända på trenden.

2. Alla mätningar visar på en växande ledning för Obama. Säväl nationellt som i avgörande delstater konsolideras ledningen för den demokratiske kandidaten. Fortsätter gapet att öka kan till och med Indiana, North Carolina och Missouri visa sig vara inom räckhåll.

3. Ekonomin kommer med största sannolikhet fortsätta att vara den dominerande politiska frågan till och med valdagen. McCain har gjort allt han kunnat för att skifta fokus till utrikespolitik. Utan framgång.

Klev nyss in genom dörren, trött som få och med en Casio som visar 1:05. Efter en kvarts promenad från Gullmars är jag hemma igen, efter en köttig dag med politik. I dag var det nämligen budget-KF på Värmdö, mitt allra sista dessutom. Från och med typ nästa vecka är jag officiellt - och skatteverksmässigt - folkbokförd i Enskede. Rätt ska ju vara rätt. Och det blev lite knepigt att ha politiska förtroendeuppdrag i en kommun, samtidigt som jag pluggar/jobbar journalistiskt. Eller conflict of interest som snabbköpskassörskan skulle säga.

Från ikväll minns jag mest tre saker:

Fantastiska Annika som trots en tokförkylning ändå går upp och argumenterar mot försämringar i skolan. Med glöd.

Peppa - och kommunalpolitiska junkien - Lasse som ställde hela den borgerliga majoriteten i skamvrån. Utan att tappa i ödmjukhet.

Allra mest utmärkte sig dock kulturentusiasten, och hemsideredaktören, Lennart Karlsson, med sitt eleganta och tankeväckande inlägg om fritidssatsningar:

“Den borgerliga majoriteten pratar mycket om sin så kallade tjejsatsning. Men kan det inte vara så att den stora skillnaden i den här frågan inte går mellan könen. Utan mellan de som har, och de som inte har? Fundera på det.”

Tack för en grymt lärorik tid. Och för minnen som dessa.

–

I morgon har jag politiskt samtal om socialdemokratin med mannen som gett voluminöst hår ett ansikte, SSU:s förbundssekreterare Mattias Vepsä. ABF på Sveavägen 18:00. Kom förbi!

I samband med höstbudgeten släpper regeringen sitt stora reformpaket för den kraftigt försvagade svenska ekonomin. Problemet är bara att åtgärderna saknar både nyhetsvärde och viktiga ingredienser för att lindra svackan. Uppenbarligen är det de katastrofala opinionssiffrorna som målat in Borg och Reinfeldt i det gamla hederliga, tryggt borgerliga, skattesänkarhörnet.

Resultatet? Förändringarna i skatt gynnar i första hand höginkomsttagare, medan vanliga löntagare får nöja sig med smulorna från de senaste årens tillväxtboom. Den så kallade sänkningen av a-kassan visar sig inte heller vara så mycket att hänga i julgranen. För flera LO-kollektiv kan sänkningen nämligen bli helt utan verkan, då många medlemmar betalar en avgift som slår i avgiftstaket.

Borgs skattesänkningar är inte bara politiskt tveksamma, utan riskerar även att bli helt verkningslösa. I sin iver att sätta ett moderat signum på budgeten har Borg verkligen övertrumfat sig själv. Det ekonomiska recept som föreslås är inte bara magert och reaktivt; det är inte lite utdaterat. Paketet kan bäst sammanfattas som det knasliberal ekonomisk teori från Ronnies dagar som dammats av och presenteras som ny. För ett parti som av sig själva - och borgerliga ledarskribenter - beskrivs som förnyat är det förvånansvärt lite innehåll som faktiskt kan kopplas till någon form av förnyelseprocess.

Den ekonomiska modell som regeringen tillämpar, trickle down economics, fungerade inte för tjugofem år sedan och kommer knappast fungera bättre i dag. Bush har försökt i USA de senaste åtta åren. Resultatet talar för sig självt. Däremot är mekanismerna bakom modellen överlägsna på att allokera stora ekonomiska resurser till en mycket liten del av samhället. Men det kanske är det som är hela grejen.

Redan strax innan sommaren presenterade Konjunkturinstitutet, KI , siffror som visade på en minskad aggregerad - total - konsumtion samtidigt som allt fler sparar allt mer. Trenden kommer med största sannolikhet att accelerera under hösten. Jag är tveksam till att ett så pass starkt konsumtionsmönster ska kunna vändas med framstressade och desperata skattesänkningar. Borg har satsat allt på ett kort.

Eftersom sänkningarna riktas till höginkomsttagargrupper - med generösa marginaler i hushållsbudgeten i utgångsläget - kommer förändringen sannolikt inte ge någon nämnvärd uteffekt i konsumtionen. Den marginella benägenheten att konsumera ytterligare är helt enkelt för liten, och incitamenten till lyxkonsumtion framför sparande för små. Hur snyggt det än må vara med Carl Larsson-målningar i våningen.

Som jag har skrivit om skrivit om tidigare är det de ekonomiskt svagaste grupperna som mest behöver större svängrum för konsumtion. Både för att göra vardagen lite enklare för familjer som lever under tuffa förhållanden och för att stimulera ekonomin. I dag går Wanja Lundby-Wedin ut med kritik som vilar på samma principiella grunder. Dessutom tenderar förändringar inom låginkomsttagarsegmentet att ge större utslag. Den enkla förklaringen är att konsumtionsinriktade åtgärder skapar möjligheter för familjer att återigen kunna köpa basvaror - som det logiska hushållet tvingas snåla med under lågkonjunktur - framför för att skära ner på all konsumtion.

Däremot visar historien att renodlade sänkningar i skatt sällan ger önskat utslag. I stället sparar hushållen och lämnar konsumtionen oförändrad. Eller konsumerar mindre för att sänkningen är temporär.

Här är några saker som jag tror är kritiska för att kunna mjuklanda lågkonjunkturen:

- Fokusera på konsumtionen. Höj den från botten och upp. Och inte tvärtom.

- Använd rena handouts för att hålla konsumtionsnivån uppe.

- Prioritera i statsbudgeten. Alla kan inte få mer i dåliga tider.

En lyckad mellanväg kan faktiskt lyckas åstadkomma det bästa av båda världar; en rättvisare fördelning av resurser - och bördor - och en verklighetsinriktad ekonomisk politik. Som det är nu lyckas Borg inte med någonting alls.

Andra om höstbudgeten: Annika Andersson, Jonas Morian, Kristian Krassman, AiP, SvD, SvD igen, ArvidFalk, LO-tidningen
Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Anders Borg, Höstbudgeten, Budget, Skatt, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Moderaterna, Socialdemokraterna, Nationalekonomi, Inflation, Konsumtion

De senaste två dygnen har jag mer eller mindre levt med T.I:s nysläppta nyläckta skiva, Paper Trail. Åkt tunnelbana. Läst. Surfat. Skrivit artiklar. Till och med duschat, med volymen några snäpp högre för att kunna höra ända in i badrummet. Och nu känner jag att det inte räcker med att bara lyssna i iPodlurarna, eller tvinga alla i omgivningen att lyssna. Därför petar jag ihop den första recensionen av skivan på svenska, snabbt och lätt ogenomtänkt.

Första reflektionen som slår en efter att de sexton spåren tystnat, och någon form av sammantagen bild ska sätta sig, är hur pass annorlunda det låter. Fast ändå inte. För även om flera av produktionerna - inte minst DJ Toomps bidrag - lånar ljudbilden från framför allt King. känns herr Harris röst och rimstruktur annorlunda. Mognare. En orsak är troligen valet att skriva ner texterna i förväg, vilket också ligger bakom skivans titel. Det märks i att skivan är mer genomarbetad och personlig än på länge. Inte sedan I’m Serious från 2001- som även den bygger på författade texter - har Clifford Harris låtit lika angelägen, hungrig och förbannad.

För om man koncentrerar sig på texterna snarare än de bombastiska stråkproduktionerna utkristalliseras en sinnrikhet som uppenbart saknats på hans senaste fullängdsskivor. Alliterationerna finns där, liksom humoristiska dubbelrim och meningar staplade i medveten otakt. Men bakom T.I:s extremt sluddriga Atlantadialekt och skrytets övergeneraliseringar tonar det fram en bild av en delvis mörk och introvert skiva. Det blir särskilt tydligt på Ready For Whatever, som lika mycket fungerar som machovidimering inför fängelsevistelsen som en offentlig terapisession. Smärtan över att vara ifrån familjen, musiklivet och offentlighetens rampljus tar liksom över det annars obligatoriska skrytet. För första gången på väldigt länge stöter vi på Clifford Harris, pre-What You Know-hypen.

Det kanske mest minnesvärda spåret på hela skivan är Danjahandzproducerade No Matter What. Den melodiska och melankoliska slingan i refrängen fungerar perfekt i relation till den ambivalenta texten, som pendlar mellan storhetsvansinne och en personlig uppgörelse med samtiden. Låten spelades in under husarresten och är den första singeln från Paper Trail. Den kom också att sätta ribban för skivan som helhet, efter att ha figurerat på mixtapes under våren och konsensushypats i bloggosfären:

I lost my partner and my daughter in the same year
Somehow I rise above my problems and remain here
Yeah, and I hope the picture painted clear
If your hearts fill with faith then you can’t fear
Wonder how I face years and I’m still chillin’
Easy, let go and let god deal with it

Överhuvudtaget är kreativiteten mer mångbottnad än tidigare. Det finns också en tydligare bakomliggande tanke som genomsyrar Paper Trail i stort. Till skillnad från överspretiga och jobbiga T.I. vs T.I.P. har han vågat sålla mer bland materialet. Bara det faktum att över femtio spår spelats in till skivan skvallrar om att årets Clifford Harris är petigare och mer målmedveten. Någon kanske pekar på det kommande fängelsestraffet. Andra på det faktum att beefen med Shawty Lo tagit ner honom på jorden. Det senare märks åtminstone på svaret What Up, Whats Happnin’ där T.I. ethermässigt smular sönder allt motstånd. Ena versen tryggt konstaterande; den andra en verbal katalysator riktad mot industrin i stort:

What it is bruh?
What it do mane?
Still the man from the pan to the blue flame
Still gettin’ dough and make it rain with the loose change
I bet that what he did a show, now that’s a damn shame
I guess that what he hatin’ for boy you so damn lame
Ya clique tha same, a destined bunch of walkin’ shit stain
Disgraced the A ya gave the city such a bad name
You way back in my rear view mirror I’m in tha fast lane
Still I hear ya loud and clear on ya lil’ song
Go and getcha’ dissin’ on while the king gone
Your self esteem gone (why?) cause I’m back now
Let’s see if we can’t teach these niggas how to act now
Ya kissin’ ass then ya just as bad now
I check ya ass then I shut ya ass down
And I deliver front and center never back down

Efter att ha lyssnat på skivan non stop finns det förstås en risk för att bli uppslukad och blind för de vassa kanterna och det inte helt genomtänkta. De snyggt lagda verserna över nyskapande och matchande beats gör det lätt att förbise från skivans svaga punkter. Men visst finns störningsmomenten. Allra sämst är “for the ladies”-bagatellen Porn Star, som med framstressade textrader och medioker produktion med fördel borde ersatts av den avsevärt vassare Let My Beat Pound. Dessutom känns den malplacerad och bortkommen bland skivans övriga spår. På samma sätt vinner listtoppande fjärdesingeln Whatever You Like mer på radiovänlighet än substans, trots att Jim Jonsin leverat en pärla. Men vem tror på fullaste allvar att kritiker och konsumenter ska komma överens?

Lyckligtvis är plumparna färre än klassikerna.

För första gången sedan tidigarenämnda King. finns det en lekfullhet som gör att verserna blir riktigt intressanta, och inte bara en paussträcka till refrängerna. Nu blir verserna ofta bättre än hooksen. Ta bara Rihannacollaben Life Your Life, där T.I. via två lysande verser gör att man förlåter både den pinsamma schlagersamplingen och Rihannas lågvattenmärke till refräng. Här är texterna styrkan, och inte tvärtom. Och då är produktionerna ändå nästintill fläckfritt snyggt sammansnickrade.

Som på den avslutande versen till Kanyeproducerade Swagger Like Us, där till och med Jay-Z hamnar i skuggan:

You go see Weezy for the wordplay Jeezy for the birdplay Kan-yeezy for diversity and me for controversy All my verses picture perfect only spit to serve a purpose You ain’t living what you kickin’ and you worthless Looking from the surface it may seem that I got reason to be nervous Then observe my work and see that my adversity was worth it Verses autobiographical, absolutely classical Last thing I’m worried ’bout is what another rapper do Ain’t nobody hot as me… Even if they rap they ass off, blast off and have outstanding qualities Sell alotta records I respect and salute that But spitting real life on hot beats… I’m the truth at, you kick it like me no exaggeration necessary Living revolutionary, nothing less than legendary Gangsta shit hereditary, got it from my dad Flow colder than February with extraordinary swag

Med några undantag är Paper Trail T.I:s förmodligen viktigaste verk hittills. Allt det som saknades på förra skivan - och som kritiker gång på gång sågat T.I. för -ligger rätt den här gången. Den ständigt outnyttjade potentialen i rimmen används nu fullt ut och produktionerna är jämnare än på länge. Kanske är det så att det turbulenta året har gjort att de flesta pusselbitarna hamnat på plats till sist. Nytt, snyggt och fantastiskt låter det i alla fall. Paper Trail är ett koncentrat av Clifford Harris allra bästa verser från det senaste året, liksom ett personligt manifest över tankar och reflektioner hos den självbetitlade kungen av södern. Alldeles oavsett vad alla andra tycker.

Betyg: 4½ av 5.