En vecka. Ner. Långt ner. Upp. Upp. Jävligt upp. Allt som inte dödar härdar, sägs det. Solen är i alla fall klarare än någonsin, och värmer mer än under hetaste julieftermiddag. En sak är säker; närmaste och käraste är viktigast i alla lägen. Det mesta i periferin känns överflödigt, eller åtminstone sekundärt. Det är en fantastisk dag, och allt känns finare, roligare och ljusare än på länge.

Höstens val kommer med största sannolikhet att bli otroligt jämnt, med en handfull delstater som mer eller mindre avgör utgången. I mätning efter mätning ligger Obama mellan +3 och +5 procentenheter före McCain i nationella mätningar, medan Florida och Missourni kontinuerligt tickar några enheter till den republikanske kandidatens fördel. Mycket tyder på att det är i rekordjämna Colorado, Virginia och swing state-klassikern Ohio som reklamsnuttarna kommer att hagla och intensiteten märkas ju närmare november vi kommer. Andra överraskingar i år kan definitivt bli Illinoisgrannen Indiana och Montana, där en demokrat är landets mest populära guvernör. Oavsett vilket säger några procentenheters ledning i augusti, före konventet, i princip ingenting om det slutgiltiga resultatet. Dukakis ‘88, någon?

Skulle de amerikanska väljarna uteslutande välja president utifrån sakpolitik och faktiskt reforminnehåll skulle valresultatet förmodligen färga större delen av kartan klarblå, och med god marginal landa runt 350 elektoratröster för demokraternas presidentkandidat. Problemet - och möjligheten - är att få är toklojala mot endera republikanerna eller demokraterna i alla lägen. Tvärtom tenderar väljarkårens partipreferenser att fluktuera rejält över tid, där faktorer som ekonomisk prestanda och den sittande presidentens popularitet är avgörande. Därmed är det heller inte självklart att alla jämställer McCain med Bush - hur gärna demokraterna än skulle vilja det - just av den anledningen att många inte sätter likhetstecken mellan Bush och det republikanska partiet i största allmänhet. I grunden handlar det om vem som helst förutom Bush, och inte demokraterna framför republikanerna.

Att personfrågan i mångt och mycket överskuggar den politiska överbyggnaden och kandidaternas reformpaket blir tydligt när Obama ställs mot väggen i karaktärs-, moral- och personlighetsutfrågningar. McCain har för längesen insett att republikanerna i allmänhet och hans kampanj i synnerhet tappar i opinionsmätningarna så fort ekonomin, jobben eller valfri inhemsk fråga hamnar i medierapporteringen. Enda alternativet för honom är därmed att peka på sitt eget oberoende gentemot Bush och GOP-hökarna, betona sin erfarenhet och konstruera en Obama som inte i första hand är en agent för förändring, utan ett impulsiv och riskabel nykomling som är för fin för Average Joe och glesbygdsmerika. Och det funkar. Varje gång McCain lyckas få dagens mediemeny att handla om personlighet och karaktär vinner han nämligen mittenväljare.

Paradoxalt nog är Obamas största akilleshäl att mediernas rapportering inför höstens val i stor utsträckning livnär sig på hans karisma, vältalighet och förmåga att entuiasmera många människor. Alla älskar en kompetent och retorisk kandidat; ingen gillar en presumtivt självgod och heartlandfrämmande snobb. Och då hjälper knappast snitsiga tal, löst snack om blocköverskridande lösningar eller vaga tv-annonser om McCains relation till Bush. Obama måste återta tolkningsföreträdet om sin egen berättelse om landets framtid och attackera McCain där det känns mest; i skarpa policyskillnader som är avgörande den amerikanska medelklassen. Annars är risken stor att USA:s fyrtiofjärde president är äldre än sugröret, har beef med Paris Hilton och och tror att alla samhällsproblem kan lösas med en nyslipad oljeborr.