Blir höstens val det stora slaget om idéer?

Barack Obama är inte bara presidentkandidat för ett av de två i allt dominerande politiska partierna i USA. Han är dessutom en av de i särklass mest liberala och oerfarna aspiranterna för den högsta politiska posten i världen i dag. Många av de jag pratar med, av naturliga skäl mestadels sossar, är inte bara tveksamma till om Obama kan vinna novembervalet; flera säger till och med att han är chanslös. Någon nämner Dukakis ’88, eller McGovern ’72 som belysande exempel på hur liberala utmanare kapitalt misslyckats med att erövra presidentposten. Alldeles oavsett om den förstnämnde faktiskt såg riktigt wack ut i en hjälm på stridsvagnen den där höstdagen i Maryland.

Och visst har belackarna till stor del rätt. Det politiska landskapet på andra sidan Atlanten är allt annat än hemtama marker för bärare av progressiva värderingar, än mindre för den mest liberala senatorn i Senaten.

Traditionell kampanjkunskap definierar ofta den perfekta kandidaten som den som förmår kapsla in en fyllig retorik, högtflygande visioner och ett uramerikanskt källflöde av idéer i en politik som positionerar sig tydligt till mitten. Bill hade DLC och trianguleringsfetischismen, Bush sin säregna potpurri av ‘compassionate conservatism’ och evangelism. Den som sticker ut för mycket från mittfåran bestraffas med största sannolikhet av väljarkåren heter det, och får nöja sig med att bli en runtresande föredetting (McGovern) eller söka lyckan bortom politikens domäner (Gore).

Men jag vill inte gå med på att reducera politikens kraft till opinionskänslig populism. Att ta steget från att tycka till att vilja genomföra idéer borde handla om så mycket mer. Därför tror jag också att det finns åtminstone tre saker som talar för att den politiska kartan kan skifta rejält i år, liksom att konventionell presidentvalsvisdom om taktisk positionering saknar bäring.

För det första är den sittande republikanske presidenten tokimpopulär. Förtroendemätningar ger lägre siffror än vad Nixon hade veckan efter att Watergateskandalen avslöjades. I de kampanjer där han har deltagit inför fyllnadsvalen till kongressen har det republikanska partiets kandidater åkt på rejäla smällar och RNC har för längesen insett att presidenten skadar mer än han tillför.

Samtidigt har McCain positionerat sig nära Bush i flera för hösten centrala frågor. Både vad gäller Irakkriget och synen på skatter och sjukvård har de bägge herrarna mer eller mindre identiska politiska portföljer. Den tidigare så kritiske Arizonasenatorn har gradvis hamnat allt närmare antagonisten från primärvalet år 2000.

För det andra skvallrar historien också kandidater som faktiskt lyckades gå emot tidens visdom och insikter, och bli valda. Ronald Reagan kom att bli den som gjorde det mer än någon annan genom att kombinera en starkt nyliberal och högerinriktad politisk kampanj med ett förändringsbetonat budskap. Ingen bestrider hans påverkan och affektionskraft, oavsett politisk hemmaplan. Trots att många såg Reagans chanser som små när nomineringen väl var i hamn blev han som mer än någon annan politiker i USA:s moderna historia förändrade det politiska landskapet. Det är ingen slump att hans namn mer än något annat återkommer gång på gång i politiska debatter. Även om det inte var en förändring som varken du eller jag tror på.

Det tredje och viktigaste argumentet till varför jag tror att höstens presidentkampanj inte kommer att bli en återupprepning av Kerrys swiftboatingflopp, eller Dukakis fatala missbedömningar är det ekonomiska läget. En tidigare urstark konjunktur har ersatts av allt mer bleka bedömningar av det ekonomiska läget. Subprimekrisen från i höstas i kombination med fallande sysselsättningstal, en urkass handelsbalans och rekordsmå marginaler hos hushållen gör att plånboksfrågorna kommer att bli viktigare ju närmare valdagen amerikanerna kommer. Allt fler är oroliga för framtiden.

I stället för att handla så mycket om välputsade medaljer från krig och erfarenhet från Senaten finns det en chans att kandidaterna behöver – mer eller mindre välvilligt – förklara för väljarna hur just deras politiska vision kommer att göra den enskilde medborgarens vardag lite enklare, och tryggare. Kanske blir det idéerna och debatten om framtidens utmaningar som får stå i fokus i stället för taktiserande och urvattnade politiska löften? Blir Obama vår tids Reagan, som vågar hitta morgondagens lösningar i de egna idéerna, principerna?