Lever hoppet i Zimbabwe?

Efter några dagars paus från bloggandet finns det så mycket att skriva om, men som kanske inte känns helt aktuellt. Typ senaste debatten kring grundlagsutredningen, eller Janne Josefssons svar på Scoopkritiken. Men mest intressant känns utan tvekan Zimbabwe.

Vem trodde på fullaste allvar att det med all säkerhet till demokratisk oigenkännlighet manipulerade valet skulle rendera en upplösning där oppositionskandidaten Tsvangirai och hans parti tog hem den största delen av väljarstödet? Liksom att den statsägda dagstidningen skulle vara först ut med att deklarera att Mugabe var besegrad. Jag blev i alla fall rejält förvånad över både resultet och den efterföljande medierapporteringen från regeringstrogna medier. Herrar som suttit närapå trettio år brukar inte vara så sugna på att lämna ifrån sig makt frivilligt.

Skiftet från Mugabe till Tsvangirai kommer sannolikt inte innebära en snabb och smidig övergång till demokrati, stabilitet och rättsäkerhet. Tvärtom är det rimligare att tro att den nationella politiken kommer att präglas av en spänd period av interna slitningar och parlamentarisk osäkerhet. Samtidigt som det nya majoritetspartiet ska försöka finna stöd för ett förändrat politiskt innehåll tvingas regeringen hantera en på många sätt extrem säkerhetspolitisk situation, både inom och utom landet. Skyhöga förväntningar från befolkningen kommer garanterat kombineras med att den sedan tidigare korruptionsanklagade Tsvangirai och hans parti kommer att svika både ett och flera vallöften. Besvikelserna kommer. Frågan är bara när.

Trots det finns det all anledning att tro att Zimbabwe under Morgan Tsvangirai kommer att ta flera nödvändiga, om än inte helt okomplicerade, steg. Yttrandefriheten kommer troligen att stärkas, parallellt med att statsfinansierad terror kommer att ersättas av reformer med sociala förtecken. Förhoppningsvis inser den nya parlamentariska majoriteten vikten av att kombinera en kraftigt stimulerad ekonomi och förnyad tillväxt med sociala reformer riktade mot folklagren i stort. En ensidig prioritering av endera ekonomin eller reformer utan plånbok kommer med all sannolikhet att, om möjligt, förvärra sitationen i landet ytterligare. Ska Tsvangirai lyckas bygga en generationsöverskridande legimitet regeringen och en långsiktig utveckling krävs mer än liberaliseringshets eller ofinansierad populism. Finns viljan, och orkar han?

En sak är dock viktigare än alla andra: Mugabe måste bort. För gott.