För alla oss som lever för att skjuta tråkiga saker på framtiden finns nu ännu ett livselixir, nämligen överfantastiska Brothers & Sisters. Republikansk partipolitik och lagom klyschiga intriger, inbäddat i ett värmande moraltäcke borgar för många timmar framför TV:n/dataskärmen. Köp eller sno redan i dag.

Varför skriva hemtentan nu när du kan slösa bort dyrbar tid på kvalitetsserier och i stället hetsskriva kvällen innan?

Modell 1. Politiken är risig, liksom den ledande företrädaren. Tänk Bo Lundgren 2002, eller för all del Yngve Holmberg back in the day. Här är det liksom kört från början. Partiet går till val på djupblå skattesänkningar som förmedlas via en skorrande drygskånska, av en person som framstår som lika livlig som Stefan Ingves på en efterfest. Då går det ju som det går.

Modell 2. Politiken är risig, men partiet har välsignats med en retoriskt skicklig ledare som dessutom går hem bland väljarna. Tänk Fredrik Reinfeldt och Gösta Bohman (”Rösta på Gösta”), eller Knoll & Tott om man så vill. Även om politikens innehåll inte enkomt lockar lyckas partiledaren framgångsrikt kommunicera med väljarna och framstå som en hedersknyffel. Ett ännu bättre exempel är förstås Ronnie Reagan, aka “The Great Communicator”. Great success.

Modellerna kan med fördelas appliceras på Stockholmsupplagan av partiet som systematiskt motsatt sig varje progressiv reform som någonsin föreslagits:

Med Kristina Axén-Olin som ledande företrädare framstod moderaterna för många som ett parti för, och av, stockholmare. Axén-Olins engagemang - oavsett politiska intentioner - uppfattades som genuint och partiet fick som regel finfina opinionssiffror. Till och med när man förlorade. Kristina Axén Olins moderater tillhör tvivelsutan modell 2.

Från och med i dag klockan 13 inleds dock en ny fas i Stockholmsmoderaternas historia, nämligen den nordinska. Förutom att det politiska innehållet är osannolikt osolidariskt är Sten Nordin även en hopplös politisk kommunikatör. Sten är mest känd som mannen som alltid varit beredd att ta över, men som egentligen aldrig har fött någon entusiasm bland medlemmarna. Han är bara riktigt, riktigt tråkig. Att han överhuvudtaget blir vald är bara ett tecken på att moderaterna i Stockholmsregionen står inför sin kanske största kris någonsin. Ingen vet vem han är; ingen vill veta vem han är. Med Sten Nordin som finansborgarråd är moderaterna i Stockholm dömda att infogas under modell 1.

Clinton spöade Obama med tio procentenheter i gårdagens primärval. Segern är både imponerande - och understryker det faktum att många underskattar det clintonska valmaskineriet - och ställer viktiga frågor om Obamas kandidatur. Jag hade definitivt räknat med att hon skulle vinna, men inte att marginalen skulle bli så pass stor.

Nu gäller det för Obamakampanjen att lyckas konsolidera resurserna inför kommande primärval, skifta fokus från Clintonsegern till primärvalet som helhet och fortsätta hålla engagemanget uppe bland valarbetarna.

De flesta är överens om att Clintons seger i Pennsylvania har marginell betydelse för utgången av primärvalsrörelsen i sin helhet. Dels är nettovinsten i delegater alltför liten för att ge ett relevant utslag på Obamas försprång. Och dels är det uppenbart att segern både kommer för sent och för nära inpå nästa primärval i North Carolina, ett val som Obama väntas ta hem med stor marginal.

Den verkliga vinnaren? RNC i allmänhet och han med kinderna i synnerhet.

Att Sören Wibe lämnar socialdemokratin är ingenting annat än en utomordentlig anledning till att fira, och bli hoppfull om framtiden. Vore det inte för att jag är luspank hade jag kutat ner och köpt ett tjog Moëtflaskor och låtit korkarna flyga. Ingen annan socialdemokrat har lika framgångsrikt som Wibe lyckats förena ett fullständigt obefogat, konservativt och hårdnackat nationalstatskramande med ett kompakt EU-motstånd. Och det spelar ingen roll om EU faktiskt skulle kunna åstadkomma mer på det sociala området än Sverige ensamt; han är ändå emot.

Alla vi andra som tror att makten bör ligga hos den enskilda medborgaren och inte härledas ur regeringschefer för tramsiga statskonstruktioner kan med andra ord sova lite lugnare om nätterna. Och förhoppningsvis kan den svenska socialdemokratin om inte radikalisera europalinjen så åtminstone göra oss av med ett pinsamt politiskt arv.

Huruvida EU utvecklas till en konfederation, federation, supermakt eller stannar vid dagens mellanstatliga mischmasch är egentligen inte det som är viktigast. I stället bör vi fokusera på vad EU ska leverera i politiskt innehåll, och omfamna förändringen. Våga förskjuta makten från myglande tjänstemän och premiärministrar till folkvalda parlamentariker och låta de demokratiska mekanismerna mejsla ut de politiska riktlinjerna. En ökad överstatlighet - och inte status quo - ger oss både musker att tygla kapitalismen och ökar människors verkliga inflytande. EU blir vad vi gör det till, varken mer eller mindre. På samma sätt som socialdemokratin formade den unga välfärdsstaten i Sverige är det hög tid att inleda det europeiska välfärdsprojektet. Hur är det marknadsliberalt?

Det är nämligen där den stora skiljelinjen ligger; mellan ängsligt folkhemsromantiska traditionalister som ingått äktenskap med nationalstaten och radikala globalister som fullt ut tar konsekvenserna av vad internationell solidaritet faktiskt medför. Sören Wibe vill i första hand skydda svenskar och svenska jobb. För honom är det viktigast att den nationella illusionen till varje pris upprätthålls. Huruvida ester eller polacker får en högre levnadsstandard eller ökat inflytande är sekundärt, till och med oviktigt. För min kan jag inte bry mig mindre om någon är född, bor eller vistas på ena eller andra sidan av en gräns. Politikens uppgift är att se till så att så många som möjligt får så goda chanser som möjligt att förverkliga sina drömmar; inte att famla efter forna dagars glans i den nationella drömträdgården.

Än en gång: tack för att du lämnar oss Wibe. Det känns faktiskt jävligt skönt.

Andra som kommenterar Wibe: Maryam, Jonas, Kippe

Intressant: Politik, Samhälle, EU, Europa, Socialdemokraterna, Sören Wibe

Ytterligare en vettig människa valde att backa Obama till president igår, och den här gången ingen mindre än Bruce Springsteen. Kan inte kännas helt kul för Hillary som ändå använt ‘The Rising’ som avslutning vid alla events den senaste tiden. Så här säger mannen med Nordamerikas mest stentvättade jeans:

Riktigt kul på DI faktiskt. Och nej, det är inte så stiff som folk verkar tro. Jag har till och med sett en kille med hoodie (iofs på diego). Har fått låna ett stort skrivbord - och en snygg Mac - med utsikt över Karlbergskanalen och Kungsholmen.

Om det mot förmodan finns någon bloggläsare som har för vana att läsa Sveriges största affärstidning fick jag in två grejer i dagens upplaga: en om ett turistföretag som har köpt upp några andra och ska börsintroduceras nästa år och en mini-intervju med VD:n för GoGreen.

Borta på pastan fick CJ intervjua fotbollshuliganer, medan H skrev om en dokumentärfilm med Stockholms bästa utsikt på TT. Baallin’.

En god vän med förkärlek till åldrade gitarrspelande män med alkoholproblem tipsar om detta: www.borgare.se