Edwards hoppar av presidentvalsracet och därmed är det bara Clinton och Obama kvar på den demokratiska sidan av kampanjkakan. Mannen med valkampanjens bredaste dialekt meddelade via ett tal i New Orleans tidigare i dag att avhoppet kommer som en följd av sviktande kampanjmedel. Mellan raderna är det dock lätt att greppa att flera förluster i längden omöjliggjorde hans fortsatta kandidatur. Läs mer om John Edwards avhopp i NY Times.

Den mest intressanta frågan i det här läget är vilken kandidat de kvarvarande Edwardssupportrarna lutar åt. Att ens försöka sig på en analys eller förutsägelse är förmodligen dömt att misslyckas, speciellt i en situation när mer eller mindre alla opinionsmätningar slår fel och årets presidentval ser ut att bli det mest spännande på många år. Två ord räcker: Super Tuesday. Men det finns åtminstone tre saker som tyder på att en större andel av Edwards väljarblock går till Obama framför Clinton:

För det första har John Edwards alltid - även 2004 - presterat allra bäst bland vita män med medelinkomster, en grupp som Clintonkampanjen redan inför Iowa identifierade som dess akilleshäl. Obama lyckades till en början riktigt dåligt bland vita medelklassmän men har successivt lyckats mobilisera allt bättre, något som blev speciellt tydligt efter storvinsten i South Carolina. Att Hillary Clintons kampanjstrateger slitit hår för att vända den negativa trenden hos samma grupp utan att lyckas stärker bilden av att Obama tjänar på att Edwards lämnar fältet. Chansen är därför stor att trenden sitter i och att Obama fortsätter vinna stöd även inför supertisdagen.

För det andra är både John Edwards och Barack Obama förhållandevis unga och betraktas allmänt som uppstickare snarare än säkra kort. Den som prioriterat erfarenhet har sannolikt redan lagt sin röst för Hillary Clinton i stället för vare sig Edwards eller Obama. Av den anledningen är det inte helt orimligt att de som söker ett nytt ansikte på presidentposten i högre utsträckning vill nominera Obama framför Hillary.

En tredje indikator som skulle kunna vara till fördel för Barack Obama på tisdag är det faktum att de som röstade för Edwards i primärvalen och nomineringsrundorna i regel tillhör det demokratiska partiets mest progressiva (läs: vänsterorienterade) segment. John Edwards kampanj har hela tiden fokuserat på fattigdomsbekämpning och sociala frågor och målat upp andra kandidater som visionslösa. Samtidigt visade Hillary Clintons vinst i New Hampshire på en tydlig splittring i röstmönstret mellan henne och Obama; liberala (läs: vänsterorienterade) väljardistrikt tenderade att rösta på Barack Obama medan mittenväljarna oftare lade sin röst på Clinton. Också här finns det en möjlig chans för Obamas kampanj att knipa en betydande väljargrupp inför Super Tuesday, liksom koncentrera stöd hos viktiga grupper inom det demokratiska partiet självt.

Kan det bli mer spännande?

Tips: Kolla regelbundet in Eric Sundströms egna blogg och AiP-bloggen för vettiga analyser om presidentvalet. Han har koll på allt.

Relaterat: DN:s och SvD:s artiklar.
Intressant om: Politik, Samhälle, USA, Val, Presidentvalet, 2008, Hillary Clinton, Barack Obama, John Edwards, Demokraterna, John McCain, Mitt Romney

Phew. Äntligen dök CSN-pengarna upp på kontot, efter en vecka med ett argt minustecken på bankomatslippen. Grymt skönt att kunna betala hyra och räkningar och inte minst slippa låna ihop till fikor av omgivningen. Världens största tack till de altruistiska skinnräddare som stått ut med en tokpank studerandeproletär den senaste tiden. Ni vet vilka ni är.

I dag skickar SSU-distriktet ut ett pressmeddelande om medlemsutvecklingen i SSU. Först och främst går det att konstatera att Lenet står för cirka 20 % av hela SSU:s totala värvning under hela 2007. Med andra ord värvas en femtedel av alla nya medlemmar i vårt distrikt. Förutom att vi växer mest och snabbast har vi också den högsta betalningsgraden av alla distrikt.

Uppenbarligen uppskattas den verksamhet vi bedriver och den som har gått en kurs eller besökt någon aktivitet väljer att fortsätta vara aktiv över en längre period. Det känns grymt kul. Alla medlemmar i kommunerna gör dessutom ett fantastiskt jobb med att hitta former för nyvärvade medlemmar att aktivera sig och bedriva oppositionspolitik. Det märks och gör distriktet till det i särklass största, bästa och vackraste. Nu och i framtiden.

Rejält. När alla röster var räknade runt fyra svensk tid stod det klart att Obama fick 55 procent av rösterna, mot 27 och 18 för Hillary Clinton respektive John Edwards. It’s a landslide folks.

Här är segertalet:

Samtidigt som resultatet presenterades meddelade CNN att John F Kennedys dotter, Caroline Kennedy, stödjer Barack Obama som president via ett öppet brev i New York Times.

Intressant: Politik, Samhälle, USA, Presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, Demokraterna, Republikanerna, South Carolina, Super Tuesday, Internationellt

Nej, jag har inte startat en sekt som erbjuder frälsning genom att ge upp alla materiella tillgångar. Ännu i alla fall. Däremot hittade jag en snygg quiz som hyfsat precist vaskar fram den presidentkandidat som ligger en närmast politiskt.

Tillhör du dem som inte riktigt kan bestämma för dig om det är Hillary eller Barack som är bäst lämpad att leda det stora landet i väst? Ta testet och få åtminstone en fingervisning om vem du ska hålla tummarna för under nästa CNN-valvaka.

Själv fick jag:

1. Barack Obama - 82 %
2. Mike Gravel - 79 %
3. Hillary Clinton - 78 %

Hur ser din topp-tre ut?

Förresten: Hela Nudergrejen känns bara helt orimlig. Två lenare är ju alltid bättre än en. I alla lägen. I hemmadistriktet är du dock alltid lika välkommen, med eller utan guppepitet.

Varje gång jag bläddrar mellan kanalerna i boxen på TV:n blir jag lika besviken. Antingen så är det kriminalserier med mer eller mindre övernaturliga inslag eller så är det en av tjugo olika sjukhusserier med lätt humortwist. Typ grumpy överläkare möter ecstacy-pepp AT-läkare. I värsta fall så slutar det med att man sitter och kollar på Jerry Springer, utan att egentligen förstå hur det gick till. Obehagligt, minst sagt. I kväll närde jag trots allt en förhoppning om att allt skulle kunna vara annorlunda, åtminstone för den här gången.

Allt började ju så bra.

Efter två rundor upp och ner i kanalerna håller jag på att ge upp men precis innan ser till min förvåning att det går något som heter ‘Sneakers’ på TV6 (programnamnet syns med box). Dessutom har det nyss börjat. Tokglad över det faktum att jag för en gångs skull prickat in en överviktig dokumentär om rena skor i begränsade upplagor väntar jag tålmodigt på att reklamen ska ta slut. När så väl sker möts jag av att Robert Redford (redan där borde jag ha anat oråd) sitter på huk och gömmer sig bakom en soptunna, utan Nike’s. När jag inser att allt inte står rätt till klickar jag fram programinformationen, och möts av följande text:

Martin Bishop (Robert Redford) är efterlyst av CIA. Han lever under falskt namn och hemlig identitet på grund av sin bakgrund som datahacker. Han har lämnat sitt kriminella liv bakom sig och driver en firma med vännerna Crease, Mother, den blinde Whistler och elektronikgeniet Carl. En dag blir Martin kontaktad av två agenter som hävdar att de arbetar för regeringen och att de känner till Martins hemliga identitet.

Ridå.

Carl Schlyter och den gröna gruppen i Europaparlamentet har petat ihop en grym kampanj om fildelning. Poängen är lika enkel som självklar: det är marknadens struktur och inte konsumenternas beteende som är problemet. Här är en av kampanjfilmerna:

Fick hem en glansig katalog som det stod “Vårdval Stockholm” på häromdagen. Äntligen får vi chansen att välja vilken vårdcentral vi ska gå till när vi är snuviga. Kul. Synd bara att hela den borgerliga sjukvårdsmodellen i praktiken innebär en helt ogenerad resursomfördelning från behovstunga förorter som Fittja, Skärholmen och Husby till mer lönsamma Östermalm, Täby och Lidingö. Kika här för en komplett sammanställning. Samtidigt genomförs flera tvångsprivatiseringar av både vårdenheter och övriga delar av landstingets organisation. Resultatet är en monopolliknande vårdmarknad med en galet skev resursfördelning mellan Stockholmsregionens olika områden. Att den moderata chockdoktrinen skulle sporra mångfald och valmöjligheter för brukarna är dessutom bara baloney. I stället pågår det en tydlig förskjutning från offentligt finansierad vård med demokratisk insyn till en gradvis alltmer privatfinansierad vårdkedja. Det Filippa Reinfeldt & Co nu genomför är ingenting annat än ett dumliberalt vårdexperiment som inte bara urholkar själva grunden för vårdens finansiering, utan faktiskt också är en direkt nedskärning på patienter med störst behov.

Och missförstå mig inte:

Valfrihet? All for it, men inte genom att tvinga igenom en vårdpeng som drabbar de som behöver vården allra mest. Mångfald av aktörer? Absolut, men inte en sluten marknad för vårdjättar som lägger underbud. Effektiv användning av skattemedel och kvalitativ vård? Hell yeah, men kvaliteten och inte priset ska avgöra upphandlingen samtidigt som den politiska insynen och genomlysningen måste garanteras. För moderaterna handlar det om att till varje pris driva igenom ideologiska dogmer. Det socialdemokratiska vårdalternativet bygger på en pragmatisk idé om att leverera den vassaste vården på patienternas villkor. Ett vårdval av och för medborgarna helt enkelt.