Nyss hemkommen från minnesstunden för Benazir Bhutto i Fittja, arrangerad av Pakistanska föreningen. Helt ärligt är det svårt att på ett enkelt och tydligt sätt beskriva känslan av sorg som på olika sätt manifesterades genom tal och hyllningar till en av vår tids viktigaste demokratihjältar. Innan jag besökte den lilla lokalen kände jag förstås djup sympati, men var mest uppriktigt förbannad. Men efter att ha suttit bland människor som personligt och gripande skildrade egna erfarenheter från henne - inklusive en före detta pakistansk minister som grät - känner jag också en djup sorg. Trots att jag bara flyktigt och ytligt läst och följt pakistansk inrikespolitik är det gripande och lika mycket ett nyktert uppvaknande till en kärv och rättslös verklighet som många lever under. De röster som hördes under kvällens minnesstund på Krögarvägen måste höras av fler.

Det som har hänt är mer än ett enskilt mord. Det är lika mycket en dolkstöt på själva demokratin och indirekt på alla de som försvarar dess grundläggande principer och grundvalar. Jag är tacksam för att jag fick chansen att lyssna och dela de unika insikter som berättades framför mig i kväll. Samtidigt får vi aldrig låta dåd som detta flytta fokus från politiskt reformarbete och radikal demokratiaktivism till känslobaserad hämndretorik. Det tjänar bara diktaturens uniformer på. I stället är det nu som den långa vägen mot en folklig och fredlig utveckling börjar, i vilken vi som unga socialdemokrater har en självklar roll. Antingen genom att ta varje chans att klä av ofrihetens regimer och tillsammans med progressiva organisationer världen över kämpa för den lilla röstens makt. Eller åtminstone genom att fortsätta berätta för vår och nästa generation om den enskilda individens uppofringar för den demokratiska idén. Det är det minsta vi kan göra.

DN

Legendariske Masta Ace - som var med redan back in the day med Marley Marl och The Juice Crew på The Symphony - lägger några fantastiska rader över Marco Polos tokfräscha produktion i en av årets mest minnesvärda låtar. Bara scratchen i refrängen med sex olika acapellasamplingar gör att framtiden för genomtänkt musik ser lite ljusare ut. Vill du höra mer av Masta Ace ska du fixa plattan Disposable Arts från 2001 och inte minst Pete Rock-producerade Wishing med Edo G från My Own Worst Enemy.

Låten heter hur som helst Nostalgia och den sköna videon är fixad nästintill utan budget:

Alf är cranky på regeringens politik. Samtidigt visar den senaste mätningen på ett löjligt stort övertag för s+v+mp med närmare 20 procentenheter. Socialdemokraterna skrapar ensamma ihop 47 procent. Vad gör ledande moderata företrädare för att vända trenden? Gnäller på att SvD inte är tillräckligt regeringstrogna och visar upp nya sysselsättningstabeller. Way to go.

Har nog inte riktigt förstått vad hela grejen med julefrid egentligen ska innebära rent konkret. Efter en höst med ett galet högt tempo med det mesta känns det lite surrealistiskt att man plötsligt bara ska sitta, vara och kolla på en och annan Steve Martin-rulle, knaprandes på hembakade pepparkakor.

Även om det är rätt skönt med andrum för en gångs skull saknar jag ändå det där vardagstempot som åtminstone gör att man är produktiv och levererar. Another day another regnig morgon vid tuben likom. Det är inte utan att man blir förlamande rastlös av allt julmustande och softade julmotiv i teverutan.

1. David Brooks argumenterar klarsynt och mångbottnat för att Obama borde bli president i NY Times. Både för att Demokratiska partiet behöver en idépolitisk kompass de kommande tio åren och för att USA behöver en president som inte infekterats av gamla politiska strider.

2. Hoppas, hoppas, hoppas att ANC inte väljer Zuma till ny ordförande. Gammal skåpmat löser sällan nya problem. Då är det bättre att hålla kvar vid Mbeki för kontinuitet och stabilitet. Populister med ihåligt track record finns det tillräckligt många av.

3. Cederschiöld & Co föreslår att infrastruktursatsningar i Stockholm ska finansieras genom att alla trängselskattspengar ska gå till vägar, däribland Förbifart Stockholm. Vad hände med respekten för väljarnas åsikt att resurserna ska delas mellan kollektiv- och privattrafik? Det är dags att spela med öppna kort och våga mötas i en gemensam lösning för hela Stockholmsregionen.

Sist men inte minst vill jag tipsa om en av tidernas bästa MC:s som fått på tok för lite uppmärksamhet, O.C.. Hans debutplatta från det gyllene året 1994, Word..Life, är på flera sätt på samma nivå som Nas’ Illmatic och representerar musikens själva kärna: beats på jazz- och soulsamplingar och fokus på texternas innehåll. Här med låten “Born 2 Live”:

Andra bloggar om: Politik, Samhälle, Förbifart Stockholm, Carl Cederschiöld, Barack Obama, Hillary Clinton, Val, USA, New York Times, O.C., Illmatic, ANC, Zuma, Mbeki

Det finns två liv. Ett med ipod, och ett utan. Livet med ljuv musik i öronen gör att en tunnelbaneresa är rätt soft och du kan sjunka in dina egna tankar utan att behöva ta så stor notis om omvärlden. Livet utan ipod innebär att du helt plötsligt tvingas konfronteras med personliga mobilsamtal, pensionärer med dålig hörsel som skriker på varandra och skolklasser med fuktiga gympapåsar. Är det såhär världen låter?

Du missar väl inte att 2007 års upplaga av Rör inte min kompis har kickat igång? Stöd kampanjen och fonden genom att köpa den finfina knappen med den klassiska handen på. Lika snygg nu som då.

Den gode K och ett gäng andra från linje 17 har knåpat ihop några videor med ett minst sagt unikt innehåll. Idén är att via översättning från Babelfish dubba sketcher med inriktning mot vardagstips. Projektet kallas kort och gott för Brechnev (efter mannen med de buskiga ögonbrynen). Här är ett exempel:

Det är väl lika bra att erkänna. Jag är en sucker för det mesta som har med nästa års amerikanska presidentval att göra. Framför allt därför att jag är en politisk varelse som tycker saker och är nyfiken på de idéer och tankar som ligger till grund för det klimat och den debatt som råder. Världen är som bekant större än riksdagsvalet. Men lika mycket för att valet påverkar världen i allmänhet och Europa i synnerhet. En viss typ av ekonomisk politik på andra sidan pölen påverkar helt enkelt våra möjligheter att bedriva politik. Det vore dumt att inte bry sig.

Problemet med perspektivet i den amerikanska förvalsdebatten ligger till stor del i det faktum att det politiska landskapet är så pass polariserat. Antingen är du för den nuvarande administrationen - oavsett om det är Bush personligen eller principerna som lockar - eller så är du tokemot. Vad du är emot blir helt enkelt inte lika viktigt. Konsekvensen blir att nyanser och värderingar trängs undan till förmån för personer som tillräckligt tydligt tar ställning åt det ena eller andra hållet. Stora ord blir viktigare än idéer, och det idépolitiska samtalet gröps ur.

Desto gladare blir jag när jag snubblar över Jason Alexanders invigningstal till Take Back Americas konferens tidigare i år. Alexander sätter fingret på den kanske viktigaste insikten inför nästa år: den progressiva delen av den politiska kakan torskade därför att den inte hade starka och bärande idéer för framtiden. Känns det igen?