Häromdagen skrev Mona Sahlin en debattartikel på ämnet hur den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet har svikit väljarna. Halva Sverige har redan bloggat sönder, dekonstruerat och överanalyserat bakgrunden, syftet och eventuella konsekvenser. Därför skippar jag det.

Ledarsidan i dagens DN fungerar lite som ett indirekt svar på Sahlins debattartikel. Den, som alltid, anonyma författaren till ledaren menar att Mona Sahlin är desperat som försöker kleta ner Reinfeldts moral och personliga karaktär. Dessutom fördömds socialdemokraternas oppositionspolitik ut och reduceras mer eller mindre till att vara en kritisk spegling av regeringslinjen. Medan det senare har både en och två poänger är det första påståendet knepigt rent logiskt.

För det första ligger socialdemokraterna rekordhögt i opinionsmätningarna. Avståndet mellan regeringen och oppositionen är stadigt eller ökar till och med i mätningar efter mätning så frågan är vari desperationen skulle ligga? För det andra är Monas debattartikel mer eller mindre bara en lite mildare variant av vad hela allianspaketet byggde på inför förra valet: att smutskasta Persson i egenskap av statsminister och socialdemokratisk partiledare.

När moderata företrädare kritiserar socialdemokratiska för legitimitetsproblem gentemot väljarkåren knattrar ledarskribenterna fram beröm över tangentborden. Någon nämner förnyelse. Men när en socialdemokrati i opposition ställer berättigade frågor om statsministerns ledarskap kallas det för desperation och avsaknad av reell politisk substans. Självsanering, någon?

Nu är det dags. Har varit alltför seg med att anta den gode Jespers utmaning, men här kommer det: 7 sanningar om mig själv.

- Har ett diaboliskt morgonhumör om jag inte får sova tillräckligt länge. Får jag dessutom inte duscha eller äta frukost inom en halvtimme från uppvaknandet är jag ungefär lika rolig att umgås med som J. Ausonius. I genomsnitt tar det en timme eller två innan jag är tillbaka på banan igen.

- Tycker om att städa. På riktigt. Älskar känslan av ett nymoppat golv som tokskiner och luktar fejkcitrus. Eller när man med fascistoid precision dammtorkat, skurat, putsat och rengjort lägenheten så att det är rent som i en operationssal. Dra valfri slutsats.

- Kan vara grymt ostrukturerad. Litar ofta för mycket på att jag ska lyckas sortera upp allt som ska göras i närminnet. Hade det inte varit för kalendern och en lång att-göra-lista hade allt blivit bananas. Andra saker - som att alla skivor i podden måste ha rätt skivomslag - har jag däremot stenkoll på.

- Rastlös. Om en föreläsning inte lyckas fånga min uppmärksamhet den första timmen ser jag ingen poäng i att behöva genomlida den andra.

- Bredkultursintolerant. Dömer ofta ut kommersiella kulturyttringar på förhand bara för att de blivit överhypade, sålt för mycket eller bara blivit tråkigt allmängods. Ju smalare desto bättre, även om det finns ett gäng undantag.

- Så sent som för några veckor sen trodde jag på fullaste allvar att det inte finns något djur som heter anka, utan att det bara var som ett sagodjur. Kalle Anka liksom. Vilken linje jag läste på gymnasiet? Naturvetenskaplig, inklusive Biologi A och B.

- Jag är helt värdelös på att fördela den lilla inkomst jag har jämnt över månaden. Trots ett års studier i nationalekonomi har jag fortfarande inte greppat att allt man köper har en alternativkostnad mot någonting annat. Skulle till exempel kunna impulsköpa en coffeetablebok om uzbekistansk sneakerkultur och hoppas att 131,50 ska räcka i två veckor.

Det fanns en tid när DN:s nöjesdel, På stan, fyllde en funktion. Bilagan lästes, uppskattades och resulterade i att människor i och kring den låtsasstorstad som Stockholm är hade lite roligare. Skribenterna var initierade och fyndiga, och chefredaktören i Viggo Cavling lyckades kombinera det där bakåtlutat avslappnade med en träffsäker självdistans.

Det var då. Numera är bilagan i bästa fall ett hopskrap av slumpmässigt utvalda kulturevenemang, i sämsta fall en ursäkt för att hitta julbordsannonsörer. Lägg ner. Kapitulera. Ge upp.

Skrivit som besatt. Tagit en effektiv kaffe med M. Och träffat lenets riksdagsgrupp och snackat politik. Det är alltid en skön känsla att få saker gjorda. Eller i alla fall tro att man får saker gjorda.

Promenerade hem från tuben och kom att tänka på en klassisk video som nog fångar det svenska sinnestillståndet just nu, åtminstone rent visuellt (större delen av texten handlar i princip bara om hur dåliga andra MC:s är).

Erick & Parrish. I ett frysrum. Som en liten bonusfeature kan nämnas att de faktiskt var i ett frysrum på riktigt och att en av dem blev toksjuk efteråt. EPMD - You Gots To Chill, 1988.

Kom på en grej häromveckan. Testa att skriva veckans näst sista dag i mobilen. “L-ö-r-d-a”. Plötsligt blir det “Losec”. Varför finns tabletter mot magsår inlagt som förval i min T9-lista när jag försöker skriva en veckodag? Nog för att det är mycket att göra just nu men jag trodde inte att stressade magar var ett så stort problem att Sony Ericsson behövde lägga in förslag på medicinering till sina kunder. Fishy.