Fick reda på en tankeväckande grej häromdagen. Sverige är nämligen det land i västvärlden som har de snabbast ökande inkomstklyftorna, sedan 15 år tillbaka.

Både under låg- och högkonjunktur har avståndet mellan de som tjänar minst och mest bara ökat. Resultatet är en välnärd överklass som just nu upplever vind i seglen, både politiskt och ekonomiskt. Sjukt. Gissa tre gånger vilka som vinner respektive förlorar på sänkta skatter och strypt a-kassa?

~

För örat:

- Underground Kingz - Living This Life. Sällan har så smärtsamma skildringar trängts med så souliga och sommarljumma samplingar.

- The Clash - Something About England. De strama, smattrande, trummorna backar upp en sylvass och än i dag högaktuell kritik av klassrasismen. The Clash i högform.

Annars skrivs det mest för tillfället. Fair and balanced så klart. Försöker så nyanserat och reflektivt som möjligt skildra den amerikanska barnsjukvården utan att det ska mynna ut i en arg och överlastad debattartikel. Inte lätt. Speciellt inte när man samtidigt läser om det privata barnsjukhus som precis har öppnat väntrummen för en betalande allmänhet. Tiderna förändras.

Fyra kronor på kontot efter senaste rundan på ICA. Lyckligtvis får jag pengar i morgon och slipper äta bark. När jag promenerade hem från butiken kunde jag inte låta bli att fundera på den obegripligt dåliga videon till den ännu sämre låten “Make It Rain”. Medan Rick Ross sippar Hennessy får vi andra nöja oss med Bravos apelsinjuce.

Oktober 2007, Sverige. Villy Bergström, f.d. riksbankschef, använder ordet “kredd” i samband med en intervju i tidskriften Fokus. Ett nytt kapitel skrivs i svensk språkhistoria.

Polen skiftar färg. Från ett populistiskt nationalkonservativt mash-up till en mer renodlad högerliberal regering. Med andra ord finns det ingen större anledning att förvänta sig vare sig grandiosa sociala reformer eller större ambitioner på välfärdsområdet överhuvudtaget.

Eventuellt lanseras ett gäng nödvändiga satsningar, garanterat lite politiskt strösocker och ett par skygglappsliberala skattesänkningar. För trickle-down har ju fungerat så sjukt bra tidigare (infoga Borat-not här).

Men det finns också en ljusare sida av det hela. Med en lagom dos flax och parlamentarisk stabilitet kan Polen förhoppningsvis få en mer tolerant och mindre inskränkt approach. Det behövs, både för landet självt och för EU:s fortsatta utveckling.

Sorry, Lessing. Det är inte Nobelpriset i litteratur som gör mig pepp, utan det faktum att EU äntligen fått ett nytt och sammanhållet fördrag för unionen. Förslaget till fördrag innebär dels en mer förenklad och förtydligad översikt av hur EU fungerar och fattar beslut. Dels flyttar den mer makt till den enskilde medborgaren. Öppnare, tydligare och mer demokratiskt. Dessutom skalar det bort onödiga omvägar och slår fast att fler beslut ska fattas i majoritet, en både nödvändig och demokratiskt välkommen utveckling. För första gången på flera år ser det ut som om att stagnationen i EU håller på att vända.

För regeringscheferna tycks nationalstaten fortfarande vara det allra viktigaste, trots alla mångstaviga och fina ord om europeisk integration. Som vanligt är både genomgriniga Sverige och Storbritannien tidiga med att utse sig själva till “segrare” i det som kallas striden om det nationella inflytandet. “Det här är en garant för brittisk suveränitet”, slår Gordon Brown fast. Raj-raj menar å sin sida att det är en framgång att Sverige får ytterligare två platser i parlamentet. Eh. Borde det inte vara viktigare att Europas medborgare får verkligt inflytande över unionens framtid?

Släpp den gränskramande prestigen och hitta i stället gemensamma former för att utveckla de demokratiska inslagen i EU. Hela idén om nationell autonomi känns inte bara hopplöst pre-1960 utan är lika mycket farlig för varje anhängare av global utveckling. För mig är det rätt basic: Hellre en tysk sosse än en svensk kristdemokrat i unionens enda folkvalda organ. För vems intresse är egentligen det nationella, folkets eller regeringarnas?

Förhoppningsvis innebär det här att vi äntligen kan få en gedigen politisk verktygslåda och ett hållbart ramverk för beslutsfattande att jobba med. Sen är det upp till oss själva om vi - den europeiska socialdemokratin - vinner förtroendet att förändra hela samhället, även utanför den nationella sandlådans spadkrig.

Det är ungefär vad jag sysselsätter mig med mest just nu. Alltså skriver om narkotika, inte konsumerar. Det är spännande men lite obehagligt att komma så nära inpå den kärva och mardrömslika verklighet som många människor står inför. Trasiga själar med trasiga öden.

I dag har jag lyckats klämma in tre intervjuer, eller egentligen fyra: en polis, en verksamhetschef på Maria beroendecentrum, en som jobbar på Fryshuset och en snäll narkoman på Torkel Knutssonsgatan. Nu återstår det bara att knyta ihop allt på ett hyfsat vettigt sätt.

I alla fall när det gäller att gnidigt spara in på viktiga verksamheter för att kunna hålla en “skälig skattenivå”. Nu senast har Fredrik Schulte, riksdagsledamot och ordförande i Täbys kultur- och fritidsnämnd, ryckt ut för att hitta nya sätt att fortsätta spara på en redan utarmad kultur. Den här gången är det idrottsföreningarna och i förlängningen unga själva som ska betala för att kunna bedriva idrott och fritidsaktiviteter i kommunens lokaler. Nolltaxa bort. Egenavgifter in.

Via en intervju i DN berättar Fredrik själv att “det är rimligt att betala för något man också använder”. Jag - liksom folkpartiet i Täby - undrar å andra vad som händer med alla de föreningar och ungdomar som inte kommer att ha råd. Och varför nedskärningen överhuvudtaget behövs. För pengar saknas inte, i alla fall inte om man ska ta Schultes egna ord för sanning:

Täby är en av landets mest välskötta kommuner. Vi har en av Sveriges lägsta kommunalskatter samtidigt som kommunen under de senaste två åren har visat ett överskott på drygt 100 miljoner per år. [..] Täby är helt enkelt ett mycket bra exempel på att moderat politik fungerar.

Absolut. Politiken fungerar alldeles utmärkt för att fortsätta mejsla ut Täby kommun till ett lågskattereserverat för välmående fredrikar. För varför skulle Schulte bry sig om att fritiden blir en klassfråga? Girigheten fick precis ett ansikte.

Seg dag med ännu segare tankebanor. Den prisade kombinationen sylt- och jordnötssmörssandwich (säg det snabbt fem gånger) gjorde dock sitt för att bringa skärpa. Jag vet, det låter som ett dåligt skämt, men är faktiskt en kulinarisk fullträff.

Spelningen med BTNH som skulle gått ner på Berns i kväll blev dessutom inställd, så jag antar att det luftar upp helgen en del. Men en inställd spelning är ju också en spelning som det sägs. Nu kanske jag i alla fall hinner peta ihop några texter som borde gjorts i veckan.

Den där fina funktionen som visar vilka låtar jag spelat i iTunes nyligen verkar ha blivit lite cranky så jag antar att det får bli en manuell Topp 5: