Hemma igen efter att ha varit uppe sedan halv sex. Först för radiogig och efter det jobb till och med strax efter nio. Jag hade helt glömt bort hur slitigt det faktiskt är med heltidsjobb. Ain’t no walk in the park uppenbarligen. Bloggfrekvensen har tyvärr också blivit därefter.

Från och med i dag kommer jag förresten vara med i SR Metropols morgonprogram varje måndag vid 7:20-rycket, under i alla fall hela sommaren. Måste nog fixa klippkort till espressomaskinen på bageriet vid t-banan om det ska fungera i längden. Men kul är det.

OK, det kanske är lite sjukt. Men jag blir faktiskt uppriktigt glad att höra att det i alla fall tillfälligt är stopp för franska klädkvoter. Ett steg i rätt riktning mot mindre girig protektionism och förhoppningsvis mer global handel. Världen är större än den franska republiken.

Så rätt, Mona. Så rätt. Fittja är helt rätt ställe för sommartalet i ett läge då partiet mer än någonsin behöver en politisk förnyelse med som utgår från storstadsregionernas möjligheter och utmaningar. Dessutom är röda linjen söderut roligare än hyrd buss till obygden, any day of the week.

En av få garanter för att smala filmer visats på bio - Astoria - begärdes i konkurs förra veckan. Därmed är det fritt fram för genomkommersialiserade SF att helt kontrollera biomarknaden, bortsett från en och annan kvartersbiograf. När dåvarande Sandrews räddades genom omstöpningen till Astoria förra årets trodde i alla fall jag att saker och ting skulle vända. Tydligen inte.

Om man ska tro de värsta DN-kultur-profetiorna blir det mer av förutsägbara storproduktioner och mindre nytt och okonventionellt i framtidens biosalonger. It’s a damn shame.

Fick hem ett brev från Hyresgästföreningen igår, som moloket meddelade att de tillsammans med Fastighetsägarna kommit överens om att det är rimligt att höja min hyra med 3,3 % per månad. Retroaktivt. Det första budet från Hyresgästföreningen var en oförändrad hyra, men det slutade i stället med den största höjningen av alla fastigheter i Stockholms län. Way to go.

Höjningen känns extra opepp med tanke på att alla fastighetsägare får slopad fastighetsskatt från och med 1 januari nästa år, och därmed sänkta kostnader. Dessutom har inga renoveringar gjorts och varken inflationen eller andra kostnader har ökat betydligt. Borgs löfte om att slopningen av fastighetsskatten skulle gynna även oss hyresgäster är ingenting annat än en scam. Pengarna hamnar uppenbarligen i andra fickor. Surprise. Och då har jag inte ens nämnt OECD:s sågning av Borgs skattehaveri.

Samtidigt skriver ledarsidan för Norrbottens-Kuriren om hur svensk - och europeisk - flyktingpolitik resulterar i att drabbade från Irak får dörren i ansiktet när de söker skydd från kriget. Att människor i behov av grundläggande säkerhet hamnar i kläm betonar bara ännu en gång behovet av en gemensam och generös asyl- och flyktingpolitik, för hela EU.

När det gäller Hägglunds Almedalstal slog det fast det vi alla redan visste: Kristdemokraterna fungerar fortfarande som Motormännens politiska gren, med syfte att stoppa en nödvändig höjning av bensinskatten. Det kanske till och med är läge för partiledningen att teama upp med Expressen och trycka upp “Sänk bensinskatten”-stickers igen? Att resten av världen snackar om minskade utsläpp verkar inte bekymra varken Hägglund eller autofanatikerna.

Du vet den där obehagligt apatiska, sövande, känslan som smäller till efter en mustig eftermiddag på Kamprads domäner. Jag fick en släng av det det igår eftermiddag - någonstans mellan alla fyndigt formulerade varunamn och de systematiskt förpackade,staplade, glödlamporna - och blev inte helt återställd förrän efter lunch i dag. Jag hade på förhand visualiserat en skön sväng till Kurvan för att vara moraliskt stöd till storshoppande R och L. Dead wrong. Tre timmar senare stapplar vi ut genom portarna som vrak, med piskande regn som sällskap. Dränerade och drabbade.

Jag har tidigare bara spekulerat i om välfärden skulle segla upp som den viktigaste frågan i det kommande amerikanska presidentvalet. Bredvid ekonomin och säkerheten så klart. Enligt Robin Toner på NY Times verkar alla kandidater - även de republikanska - lova en mer omfattande hälsovård. Vem hade trott det för tre år sen?

Allra längs går inte helt otippat de demokratiska representanterna, och några lovar till och med ett generellt system för alla medborgare. Min egen favorit i nuläget är lätt Barack Obama som både representerar en klockren politik och en sund inställning till hur den amerikanska välfärden ska utvecklas. Eller som Jadakiss uttrycker det: Why is Bush actin like he trying to get Osama? / Why don’t we impeach him and elect Obama?