Som vanligt när unionens top dogs ska mötas till regeringskonferens grusas alla förhoppningar om förändring och framsteg i samma stund som det börjar smuttas på det franska mineralvattnet vid förhandlingsborden. Storslagna idéer och angelägna förslag ratas reflexmässigt, eller vattnas ner till blygsamma deklarationer och pinsamt irrelevanta kompromisser. Så också den här gången. Inte bara har några av de mest unionsfientliga ländernas stats- och regeringscheferna fått orimligt stort inflytande över röstreglerna, viktiga och tidskritiska frågor har också hamnat helt i skymundan. Än en gång har det visat sig att den nationella aptiten är det största hotet mot en moderniserad union.
I stället för att fokusera på hur det europeiska projektet ska lyckas vinna större legitimitet hos dess medborgare, fortsätta den institutionella integrationen och flytta mer makt till direktvalda organ (läs: parlamentet) känns det på punkt efter punkt som om att hela diskussionen om EU:s framtid har tagit några steg tillbaka. Det är lite som 90-talets budgetåtstramningspräglade krisår all over again. Var finns till exempel de långsiktiga visionerna om framtidens utmaningar, eller åtminstone skarpa förslag om institutionell förnyelse? Antingen så saknas det ett europeiskt ledarskap med vassa idéer, eller så behöver medlemsländernas ogenerade egentrintressen helt enkelt svalna.
Det som nu ligger på bordet är nämligen ingenting annat än en dålig parodi på de mellanstatliga brister som EU lider av. Få om ens några av förslagen går att ta på allvar när det inte presenteras konkreta svar på unionens institutionella haveri. Utan riktiga lösningar vågar i alla fall inte jag slänga pocketupplagan av det gamla konstitutionella fördraget.
Andra bloggar om: Politik, Europapolitik, EU, Europaparlamentet, Regeringskonferens, Angela Merkel,
Frågan är om det går att få ngt bättre som samtidigt skulle accepteras av alla medlemsländer.
Hej,
sitter på Europarådet i Strasbourg, ett organ med ett ganska okontroversiellt syfte – att stå upp för mänskliga rättigheter och demokrati i enlighet med traditionen som organet upprättades under 1949. Idag har vi till exempel diskuterat kvinnlig fattigdom – hur den växer och hotar barnens uppväxt. Och en sak kan jag säga. När den 1,5 timmen spenderas åt att bråka om dagordningen istället börjar jag förstå vad the fuss om fördraget handlar om. Vilket inte gör det hela bättre på något sätt. Det enda jag kan glädjas åt är att man nu kan diskutera viktiga framtidsfrågor istället för att stirra på ett fördrag som ligger i frysen. Kanske kan ett ministeg mot på den konstruktiva vägen tas. Eller inte.
Vi ses!