DN-bloggaren Ulrika Kärnborgs attackerar under rubriken “Shoppa oss till ett bättre klimat - vilken lögn” alla som tror sig kunna konsumera sig till en grönare glob. Bloggförfattaren menar i stället att lösningen ligger i att “sy våra egna kläder, odla vår egen mat, sluta att renovera och slänga ut fungerande möbler och vitvaror, skita i gör-om-mig programmen och homestylingen”. Say what? Menar Kärnborg på fullaste allvar att anti-konsumism är svaret på världens ekokris? Här gick jag runt och hoppades att domedagsprofetiornas plakatflum hade ersatts av samtal, fakta och verklighetsförankrade lösningar. Tji fick jag. På Sveriges största dagstidning är det tydligen de förenklade lösningarnas idéer som är king of the hill.

Förutom att resonemanget luktar unken ekokonservatism är inläggets slutsatser ingenting annat än en öppen krigsförklaring mot en global - och rättvis - utveckling mellan världens länder. Biff mellan västvärldens rena luft och ekonomiskt välstånd “där borta” med andra ord.

Om Kärnborg verkligen är övertygad om att lösningen ligger i att sluta konsumera importerade produkter, hur ska det nånsin bli möjligt för valfritt utvecklingsland att bygga ekonomiskt välstånd och framtidshopp? Har man inget kylskåp är det liksom svårt att behålla det. Handel och bistånd är dessutom lika viktiga verktyg för att bryta den strukturella fattigdomen, utan att det motsätter en långsiktigt hållbar utveckling. Därför vore det vettigare att börja i rätt ände och att angripa riktiga problem som till exempel skadliga transporter, gammal teknik och slapp miljölagstiftning. Utan att blanda in populism.

Andra bloggar om: Politik, Media, Dagens nyheter, Miljö, Hållbar utveckling

Som vanligt när unionens top dogs ska mötas till regeringskonferens grusas alla förhoppningar om förändring och framsteg i samma stund som det börjar smuttas på det franska mineralvattnet vid förhandlingsborden. Storslagna idéer och angelägna förslag ratas reflexmässigt, eller vattnas ner till blygsamma deklarationer och pinsamt irrelevanta kompromisser. Så också den här gången. Inte bara har några av de mest unionsfientliga ländernas stats- och regeringscheferna fått orimligt stort inflytande över röstreglerna, viktiga och tidskritiska frågor har också hamnat helt i skymundan. Än en gång har det visat sig att den nationella aptiten är det största hotet mot en moderniserad union.

I stället för att fokusera på hur det europeiska projektet ska lyckas vinna större legitimitet hos dess medborgare, fortsätta den institutionella integrationen och flytta mer makt till direktvalda organ (läs: parlamentet) känns det på punkt efter punkt som om att hela diskussionen om EU:s framtid har tagit några steg tillbaka. Det är lite som 90-talets budgetåtstramningspräglade krisår all over again. Var finns till exempel de långsiktiga visionerna om framtidens utmaningar, eller åtminstone skarpa förslag om institutionell förnyelse? Antingen så saknas det ett europeiskt ledarskap med vassa idéer, eller så behöver medlemsländernas ogenerade egentrintressen helt enkelt svalna.

Det som nu ligger på bordet är nämligen ingenting annat än en dålig parodi på de mellanstatliga brister som EU lider av. Få om ens några av förslagen går att ta på allvar när det inte presenteras konkreta svar på unionens institutionella haveri. Utan riktiga lösningar vågar i alla fall inte jag slänga pocketupplagan av det gamla konstitutionella fördraget.

Då var det dags för lite reklam igen. Den här gången för den kanske allra största up and coming-MC:n just nu, nämligen Papoose. 30 juni kommer han till Debaser Medis för sin allra första Sverigespelning och det innan första skivan - The Nacirema Dream - ens har släppts.

Allt talar för att Papoose - tillsammans med framför allt Saigon - är nästa stora textförfattare från det stora äpplet. Har du mot all förmodan missat hypen slänger jag upp en youtubevideo. Här är en länk till en sida där du kan dra ner alla mixtapes. Var där och upplev det största framtidsnamnet från hiphopens Mecka just nu.

Biljetter fixas enklast via SNS på Åsögatan för humana 180 kr.

Egentligen borde man kanske peta ihop en ingående analys/sågning av Littorins examensbluff, eller åtminstone passa på att kivas. Till exempel genom att ställa frågan hur ministern tänkte när han valde en allmänt dissad distansutbildning från luftuniversitetet FUI. I stället nöjer jag mig med att citera Larry Trembly, Board of Regents, Louisiana. Det säger liksom allt:

Jag tillhör de där som aldrig lyckas pricka in program, vare sig det gäller TV eller radio. I stället försöker jag fixa DVD-boxar av TV-serier, eller lyssna streamat i efterhand. Men radio som format funkar ju ändå bäst live och det känns liksom inte bra att alltid bli pucktvåa på sköna program.

I år blir det dock ändring. Nu har jag nämligen prickat in de vassaste sommarpratarna från SR:s tablå för att inte missa det som alla andra redan insett: strandhäng och radio är en oslagbar kombo. Några av guldkornen är Filip & Fredrik, Mikael Nyqvist, Rocky-Kellerman, Mona Sahlin, Ulf Lundell och Magdi Abdelhadi. Du och jag, radion.

Den tredje juli släpper nämligen T.I. uppföljaren till förra årets platinacertifierade “King”. Skivan heter “T.I. vs. T.I.P.” och ska enligt intervjuer vara en kombination av Clifford Harris klassiska rimscheman men med förnyad och breddad produktion. Redan nu går det att lyssna på en sampler av skivan på HHDX och hitta mer information på Wikipedia (som alltid).

Mina förväntningar på skivan är skyhöga, inte minst mot bakgrund av att “King” mer eller mindre är en perfekt skiva. Det enda som kan grusa förhoppningarna i det här läget är att Wyclef Jean är med och producerar, liksom collabon med Nelly. Lyckas skivan däremot hålla samma jämna nivå som briljanta “Big Things Poppin’” har “T.I. vs. T.I.P.” alla chanser att bli årets skivsläpp, åtminstone från dirty south.

Det ser ut att gå riktigt bra för svensk ekonomi: hög investeringsgrad, god tillväxt och en ökad sysselsättning. Men frågan är om inte den expansiva finanspolitiken med båda sänkta skatter och ökade offentliga utgifter kan skapa en överhettning, som Klas Eklund påpekade för en månad sen. Det i kombination med den höjda räntan i eurozonen, Dagens industris svartmålning och extrema förväntningar gör att allt inte känns helt gjutet.

På söndag morgon sitter jag och skriver den allra sista tentan för terminen. Som om inte det vore nog infaller den dessutom på den allra soligaste veckan hittills. Långt ifrån optimalt när man ska försöka banka in utvecklingsteorier och ekonomiska modeller. Men också friheten har sitt pris som bekant.