Hemma vid elva efter att ha diskuterat välfärd i ett antal timmar med andra lenare på expen i Solna. Med andra ord en helt vanlig kväll som politiskt aktiv. Och även om man är både sliten och utvsulten är det faktiskt värt det. I morgon väntar extrajobb, tretimmarsföreläsning och ytterligare en helkväll med den största, bästa och vackraste kongressdelegationen.

Nu är podden nog helt körd. På riktigt. Displayen visar en ledsen gubbe, oavsett hur många gånger jag försöker skaka liv i den. Hur ska jag fixa en sommar utan ljud?

Tips: The Notorious B.I.G. - Runnin/Victory 2004 - A Long Night feat. Frank Sinatra

Poff så föreslås det att hatrelaterade brott och jämställdhetsarbete ska strykas från polisutbildningens innehåll, utan att någon egentligen tycks veta vad syftet är.
Lärarna verkar heller inte förstå bakgrunden till att medvetet lyfta bort tidigare prioriterade delar av högskolans verksamhet. Antingen är förslaget bara illa förankrat, eller så väntar helt enkelt nya tider för den svenska poliskåren. Är mer batonger svaret?

Så händer det igen. Electroduon från västkusten släpper en skiva som definierar om hur hela genren borde låta, precis när värsta buzzen från senaste EP:n lagt sig. De åtta spåren är så snyggt utmejslade och mixade att det är svårt att tänka sig ett annat sätt att göra det på. Breda syntloopar trängs med “Absolute Relax”-mässiga panflöjtar, bönerop, karibiska baktakter och oljefatstrummor som ekar snyggare än på valfri dubsamling. Faktum är att A New Chance representerar allt som är bra med den elektriska delen av musikkakan just nu. Sov inte på den här.

Så sjungs det i alla fall i nationaldagstågen både i Norge och här i Svedala. Anledningen till att just 17 maj är nationaldag är att kung Christian Frederik skrev under landets första grundlag den 17 maj 1814 vilket inledde en kort period för Norge som självständig stat, innan den ökända Kielfreden då personalunionen med Sverige inleddes. Mitt firande begränsas dock till att klämma bakelser med familjen ute på ön. Inte fel det heller.

Kom alldeles nyss hem från ett möte med SSUs valkommitté som den här gången fattade ett extra viktigt beslut, nämligen att föreslå Jytte och Mattias till förbundsledning. Hela sex av valkommitténs åtta ledamöter stod bakom förslaget till ledning och därmed är en av de viktigaste pusselbitarna i arbetet på plats. Förslaget är också en naturlig fortsättning på de principer som den tidigare framtidskommissionen presenterade.

Det känns grymt kul och inte minst viktigt att få vara med och föreslå två både ansvarstagande och vassa personer till ny ledning. Mattias som redan bevisat att han är en kompetent förbundssekreterare och Jytte som en både engagerad och ideologiskt skarp person. Som klippt och skuret för SSU med andra ord.

DN
Svd
TV4
Kippe
Pezhman
Claes

Kom hem igår kväll från en helg på regniga västkusten med världens bästa SSU-distrikt. Det märktes verkligen att vi både var den största och mest pålästa delegationen på den afrikakonferens som ett gäng distrikt i väst arrangerat. Gissar att det dyker upp lite bilder från turen på hemsidan inom kort. Flera seminarier var riktigt intressanta och speciellt Jan-O Karlsson gjorde en grym insats de gånger han var med. Och trots lite gråmulet väder och hårda bänkar håll vi stämningen på topp hela helgen. Därför ska det också bli extra pepp att komma igång med allt inför den mellanösternkonferens som distriktets internationella utskott knåpar på för fullt.

Tips: På stans “Pophopp 2007″-compilation äter allt just nu. Hitta. Lyssna. Njut.

Så gick han han, en politiker som lyckades inspirera en hel generation socialdemokrater till progressiva och vassa idéer i en tid som mest dominerades av nattsvart realism och finanspolitiska stålbad. Tony Blair trodde på idén om förnyelse och vågade utmana trött traditionalism och en stelbent socialdemokrati som fastnat i en nostalgisk längtan efter gamla tiders stora konflikter. Frasradikala programförklaringar byttes mot praktisk och verklighetsförankrad politik och Blair lyckades med den på pappret omöjliga uppgiften att knåpa ihop ett socialt visionärt - och praktiskt pragmatiskt - projekt som gav de brittiska medborgarna faktiska möjligheter att forma sina egna liv. Det gör honom till en stor politisk förebild.

Samtidigt kan jag inte säga att hans sista år som premiärminister glänste mest, om alls, vare sig när det gäller praktisk politik eller idépolitisk förnyelse. Tvärtom. Både agerandet i Irakfrågan och flera tveksamma politiska ståndpunkter gör att min bild av den store inspiratören med tiden grumlats rejält. Den idémässiga förändringskraft anno 1997 som på allvar utmanade det brittiska klassamhället blev på tok för kortlivad, samtidigt som det sena 90-talets stora reformer saknade lika ambitiösa uppföljare. Men det finns samtidigt två sätt att se på dessa sista år på Downing Street. Antingen dömer man reflexmässigt ut dem som visionslösa, oinspirerade och utan politisk handlingskraft. Eller så låter man dem i stället fungera som ett levande argument för Blairs kanske allra viktigaste princip: Varje tid kräver sina lösningar.

Andra bloggar om: Politik, Internationellt, Tony Blair, Socialdemokraterna, Tredje vägen