Stadsfixering och unken mijöretorik

Hemma igen efter en lyckad Parisresa och jag ska inte ljuga om att det finns en saknad efter det pulserande storstadslivet när jag promenerar hemma i Stockholm igen. Till och med avloppsstanken på Paris bakgator och de tokhöga priserna verkar lite charmiga så här i retrospekt. Då hjälper det inte ens att luncha i ett soldränkt Tanto med favvoplaylisten för att bota ressuget. Lika bra att bekänna: “My name is Daniel and I’m a metroholic”. Tur då att jag och A ska hålla storstadspolitisk kurs inom kort.

Förutom stan i sig känns det surt att inte kunna bevittna den andra omgången i presidentvalet på plats för att i stället hänvisas till andrahandsinformation på engelska. Ingenting går nämligen upp emot fransmän som passionerat skäller ut varandra på öppen gata. På grund av politik. När förekommer det här hemma?

Såg förresten ett program på TV alldeles nyss som handlade om klimathotet och skäms faktiskt lite för att jag i princip inte återvinner nånting. Förutom att panta ibland och kanske välja saker med svanar på är jag förmodligen en vandrande miljöfara. Samtidigt köper jag inte utgångspunkten att transporter av varor alltid är dåliga. Vem tror exempelvis på fullaste allvar att södra Afrikas och Latinamerikas till stora delar landsbruksbaserade ekonomier nånsin kommer att kunna blomstra utan export? Det är heller inte realistiskt att tro att det går att bromsa en både pågående och accelererande globaliseringsprocess. Det är liksom inte havren eller bananerna som är problemet. En modern grön politik borde snarare angripa skadliga transporter i stället för att ivrigt hävda att konsumtion av lokalproducerade varor kommer att lösa miljöproblematikens gordiska knut. Skiljelinjen mellan miljövurm och trött protektionism tycks i debatten obehagligt tunn. Nyans behövs.