I dag rapporterar största dagstidningen ointressant om en i sig ointressantare händelse. Kungen tycks fylla år. Händelserna i Mellanöstern får dock nöja sig med en mindre nyhet längre ner på sidan, medan det allra färskaste från Irak helt utelämnas. Svensk nyhetsjournalistik klafsar fortfarande runt i lågvatten.

Trots både brasevents och knugfiranden sitter jag inne och skriver på ett hem-PM som ska ligga i ett fack på fula Frescati om några dagar. Utanför blåser det obegripligt kyligt och det känns nästan som om att årstiderna skiftat och att september är tillbaka igen. Hoppas innerligt att så inte är fallet.

Hemma igen efter en lyckad Parisresa och jag ska inte ljuga om att det finns en saknad efter det pulserande storstadslivet när jag promenerar hemma i Stockholm igen. Till och med avloppsstanken på Paris bakgator och de tokhöga priserna verkar lite charmiga så här i retrospekt. Då hjälper det inte ens att luncha i ett soldränkt Tanto med favvoplaylisten för att bota ressuget. Lika bra att bekänna: “My name is Daniel and I’m a metroholic”. Tur då att jag och A ska hålla storstadspolitisk kurs inom kort.

Förutom stan i sig känns det surt att inte kunna bevittna den andra omgången i presidentvalet på plats för att i stället hänvisas till andrahandsinformation på engelska. Ingenting går nämligen upp emot fransmän som passionerat skäller ut varandra på öppen gata. På grund av politik. När förekommer det här hemma?

Såg förresten ett program på TV alldeles nyss som handlade om klimathotet och skäms faktiskt lite för att jag i princip inte återvinner nånting. Förutom att panta ibland och kanske välja saker med svanar på är jag förmodligen en vandrande miljöfara. Samtidigt köper jag inte utgångspunkten att transporter av varor alltid är dåliga. Vem tror exempelvis på fullaste allvar att södra Afrikas och Latinamerikas till stora delar landsbruksbaserade ekonomier nånsin kommer att kunna blomstra utan export? Det är heller inte realistiskt att tro att det går att bromsa en både pågående och accelererande globaliseringsprocess. Det är liksom inte havren eller bananerna som är problemet. En modern grön politik borde snarare angripa skadliga transporter i stället för att ivrigt hävda att konsumtion av lokalproducerade varor kommer att lösa miljöproblematikens gordiska knut. Skiljelinjen mellan miljövurm och trött protektionism tycks i debatten obehagligt tunn. Nyans behövs.

Om man ar i Paris borde man kanske dissa amerikanska snabbmats- och kaffekedjor och satsa helhjartat pa sma lokala kaféer. Men vem kan egentligen motsta KFC och Starbucks? Jag ar en dalig turist. Skivbutiken hittade vi forresten aldrig tillbaka till igen, trots stora insatser. Sorry Samads Records. I stallet at vi rinnig kosherglass pa en bakgata. I dag ar sista dagen vi egentligen hinner gora nagot pa sa tanken ar utnyttja tiden maximalt. Men forst en fet bagelfrukost pa ett ofranskt pappmuggskafé. Har ar nagra bilder. Hall utkik efter fler pa P:s blogg de narmaste dagarna.

Sa har fin kan en vagg se ut.

Morgontrott utanfor PS kvarterslokal.

Kycklig nar den ar som bast. Deep fried.

Lycka i en pappmugg.

Gata. Bilar. Brasserie.

Veckorna innan presidentvalet betalar ingen p-boter. Den nyvalda presidenten skriver namligen av allas skulder strax efter tilltradet. Bilen ar ocksa fin.

Har tillbringat storre delen av dagen till fots i Paris och har efter alla timmar i solen lyckats dra pa mig en rejal solbranna, som knappast lar bli mindre till i morgon.

For en first-timer som jag sjalv framstar stan ocksa som riktigt soft, aven om manga butiker ar stangda for att det ar valdag. Till exempel stotte jag pa en legendarisk musikaffar i helskona Les Halles som definitivt star forst pa tur i morgon, trots att P helst av allt vill aka sightseeingbat och vara turistig. Det ryktas till exempel att det gar att knipa slutsalda exemplar av bade ododliga och svaratkomliga klassiker. Forutom det har dagen mest bestatt av att ata orimliga stora mangder god mat. Liksom svart att undvika.

Precis tillbaka från en svettig tenta som innehöll fler derivator än antalet tyskar i Gamla stan en varm julidag. Gissar att jag kommer att vakna upp kallsvettig de kommande nätterna och börja mumla formler. I princip. Nu väntar en kompletterande packning innan jag kan sticka till croissantens hemland tillsammans med mitt alldeles färska, brunröda, pass och ex-boråsaren P.

Får väl se hur pass bra det går att tolka morgondagens valutgång med tanke på att jag är helt illiterat i det franska språket och att varken engelska, tyska eller norska kommer hjälpa. Hur som helst ska det bli både spännande och lite nervigt att följa ett av årets allra viktigaste val på plats. Tror inte ens att jag behöver formulera i ord varför jag hoppas på att Frankrike slipper mannen som kallar förortsbor för slödder. Och nej, det var inte LePen som sa det.

Tips: Saïan Supa Crew - Poison

Kikade lite på debatten mellan Mona och SD-jeppen igår på TV4. Mitt intryck är att Mona levererade riktigt bra och hon lyckades dessutom styra över debatten till att handla om människor och värderingar. Risken är som alltid att hamna i svarsposition på snedvridna argument och rena lögner. Jimmie skulle definitivt behöva en crash course i nationalekonomi efter alla rekordfejkade siffror och samband han presenterade. Inte helt oväntat. Pallade heller inte med att se hela debatten, då jag mest blev förbannad över alla intoleranta haranger som JÅ slängde ur sig. Går det överhuvudtaget att föra ett intellektuellt samtal med någon som fabricerar siffror, förenklar in absurdum och inte minst bygger sina budskap på nån teori om att det känns rätt att slänga ut folk från den här så kallade nationalstaten bara för att de inte växt upp med midsommarstång och faluröda stugor?

Samtidigt måste det så klart finnas en tilltro till själva demokratins styrka, liksom alla medborgares kapacitet att kritiskt granska och värdera politiska krafter. Det är ju någonstans själva kärnan i den representativa demokratin. Men frågan är om demokratin verkligen vitaliseras genom att släpa in mörkermän som Åkesson på bästa sändningstid. Jag är också tveksam till om det offentliga samtalet som enda verktyg kan bidra till att marginalisera ett parti som framgångsrikt byggt sitt stöd på populism. Frankrike. Norge. Danmark. Belgien.

I stället för att föra debatter genom att klumpa ihop människor inom begreppen invandrare gentemot svensk bör socialdemokratins största utmaning bestå i att utmana själva grunden för nationalstaten som fenomen. Det är nämligen den som reproducerar och upprätthåller den strukturella rasismen och etniskt-kulturella underordningen. Sen är det också hopplöst förlegat med nationalstater. Varför är det exempelvis självklart att politiken och samhället ska organiseras efter en princip som levt kvar sen 1648? Och som dessutom visat sig skapa de kanske grymmaste konflikter och krig som historien har sett. Att politik huvudsakligen ska bedrivas på en viss nivå är inget självändamål, utan bara en av många möjligheter. Varje tid har sina lösningar. Dessutom är det ologiskt att politiken fortsätter att greppa samma gamla verktygslåda för att lösa problem, samtidigt som både ekonomin och kulturen frikopplats från geografiska band. Vem påverkar och vem påverkas egentligen?

Det är nästan övertydligt att det är gränserna och konstruktionen av det nationella kittet som skapar de största problemen och barriärerna. Inte människorna. Varje individ ska självklart få definiera sig själv utifrån tycke och smak i stället för att ständigt bli definierad utifrån ett korkat nationellt raster. Som socialdemokrater är det därför naturligt att vilja avveckla nationalstaten som politisk nivå och i stället vidareutveckla demokratiska fora som är kopplade till principen om en människa en röst, alldeles oavsett vilken sida om en gräns nån råkat födas. Först då kan vi på allvar utmana fördomar och intolerans. Och inte minst bygga internationell solidaritet på riktigt.

Det börjar bli skrämmande likt en vimmelsida här på bloggen, med alla mer eller mindre spännande bilder som laddas upp. Nu är det återigen dags för nästa runda, och den här gången från gårdagens överfeta M.O.P-konsert på Debaser Medis. Med mig den här gången var N och N. Själva spelningen var riktigt bra både i låtval och framträdande med starka insatser från både Lil’ Fame och Billy Danzenie. Allra bäst var utan tvekan gamla spår från 90-talet som How About Some Hardcore och Ante Up, och inte minst den roligt plakatpolitiska Bush-dissen i mitten.

Men kvällens absoluta höjdpunkt var utan tvekan att via N lyckas nästla sig in backstage för att få träffa bland andra Fame och få höra om allt ifrån det kommande skivsläppet (4 spår blir Premierproducerade!) till galna historier från hemma i Brownsville. I efterhand känns det minst sagt overkligt att ha suttit i samma soffa som en av hiphopens allra största frontfigurer. En kul grej var att Billy hade en handduk runt huvudet (som också syns på en av bilderna) där prislappen från IKEA fortfarande hängde kvar. Därefter hängde vi med på en liten eftergrej på byn med en oväntat pratglad Fame (men grinig manager) som ingående berättade om nya situationen på Fiftys label och om Mobb Deeps senaste floppsläpp. Kvällen kunde med andra ord inte ha blivit bättre.

Blir i alla fall gladare när jag tänker på att det bär av till Paris för det franska presidentvalet efter tentan på lördag. Tipsa gärna om vettiga saker att hitta på i stan efter att Ségolène vunnit storslam mot den politiskt osmaklige och intolerante Sarkozy.

Missa inte:

- Jytte drar upp en viktig SD-strategi för framtiden. Från Indien.

- Paragon släpper ett pre-album-mixtape som dessutom finns ute för gratis nerladdning här. Bäst är “Hjärtslag” med snygga lines över The Knife-beat.